Picture
Man får inte äns ställa krav på mer ansvarsfull migrations- och flyktingpolitik.
Nu kommer en viktig wall of text... Som ligger till grund för mina personliga reflektioner kring de anklagelser man kan få efter att ha uttryckt integrationspolitisk kritik. I det här fallet var det en vän jag haft under längre tid som grundlöst och repetitivt anklagat mig för att hysa diverse allvarliga ideologiska baktankar som motiv till min politiska uppfattning, oavsett vad jag själv uttryckt.

Det existerar, iallafall hos många, en paradigm kring politiska frågor som hindrar eller försvårar djupare analyser av saker eller företeelser som med säkerhet inte alltid har ett enkelt svar. I den politiska sfären stöter man oftast på detta i debatter om integration och migration. Ofta hör detta ihop med att personerna det berör saknar en grundläggande förståelse av vad man egentligen disskuterar, mekanismerna bakom eller i ett problem, och därför inte är intresserade av att upptäcka något nytt. Den självuppfyllande profetian blir komplett när man, ungefär som en dålig forskare, baserat och bekräftat sin tes och världsbild enbart hos de som tycker, tänker eller skriver lika och som från början resonerat likadant.

Ramarna som innefattar den egna världsbilden tillåter inte något som utmanar. Det man inte kan argumentera emot, t ex problemformuleringar som rör företeelser som inte kan förklaras av den egna världsbilden men som de facto stämmer, måste därför avfärdas på ett mer kreativt sätt. T ex genom att misstänkliggöra, skuldbelägga och karaktärsmörda den som inte fallit inom ramen, den som diskuterar det som är svårt men ändå kanske för en diskussion som samhället i allra högsta grad är i behov av. Det är inte minst när det gäller integrationsfrågor som paradigmen är tydlig. Vissa är så ingrodda i sitt tankemönster att det för dem inte är logiskt att någon kan ha fräckheten att ifrågasätta integrationspolitiken utan att bära någon form av bakomliggande dold fascistisk agenda. Paradigmen är så stark att man helt enkelt inte klarar av att se debatten ur flera perspektiv samtidigt.

Det är inte främmande för människor i min närhet att jag är politiskt intresserad. Jag påbörjade den banan redan 2002 som sympatisör till KDU. Som fjortonåring hade jag ingen stark ideologisk drivkraft eller vidare kunskap om hur samhället fungerade, men likväl en vilja att förstå och lära mig mer om detsamma. Det enda sättet att uppnå den förståelsen är förutom egna studier att också prova, känna, analysera och utmana det man känner till. Av det skälet är jag t ex inte sympatisör till KDU idag, och var heller inte det en längre tid då, men jag lärde mig mer om värdekonservatism på köpet den tid det varade. Det är min fasta övertygelse att frågor som är svåra att diskutera likväl också kan vara de viktigaste för samhället. Frågorna är intressanta eftersom samhället och samhällskulturen är i konstant förändring och bygger på värderingar och normer som gemensamt utvecklats eller utvecklas runt samhällets medborgare. Det är samhällskulturen som ligger till grunden för bl a välfärdsstaten, vilket på många sätt än idag är en unik svensk konstruktion.

Integrationspolitiken och mångkulturen utmanar i mångt och mycket Sveriges självbild, innebörden av att vara svensk, svensk medborgare och del av nationen. De existentiella frågorna uppkommer t ex kring vem som, och varför denne, ska ha rätt till välfärden och en plats i samhället och heller inte mindre de rättigheter och skyldigheter som ett sådant deltagande bör/ska medföra. Anledningen till att diskussionen är viktig i Sverige beror främst på att våra politiker valt en experimentell politik som aldrig riktigt utvärderats. Polariseringen som har legat runt debatten har medfört att de som inte kan skilja på begreppen upptäckt rasism och nyfascism i all form av integrationspolitisk kritik. Det är inte bara det som är relativt unikt för vårt land. Den typ av integration som Sverige bedrivit skiljer sig från våra grännländer och från resten av Europa, inte bara i att vi tagit emot en överväldigande mängd människor från andra världsdelar utan också i hur vi mottagit dem. Vårt land har valt att tillgängliggöra välfärden genom ofta stora bidrag mot små prestationskrav, gått väldigt långt i bevarandet och utvecklandet av flyktingar och invandrares hemkulturella uttryck genom t ex hemspråksundervisning och sponsrande av kulturföreningar och festivaler, men också med implementering av dessa uttryck i det offentliga samhället, vilket omskrivs som mångkulturalism. Idag är det vanligt att många kommuner t ex samarbetar med muslimska råd för att utvärdera kommunens politik och inverkan på den gruppen.

De flesta är medvetna om att det är olika svårt att integrera människor beroende på deras olika individuella förutsättningar. I Sverige kan t ex goda kunskaper inom språket vara ett mått på integration, men för den som aldrig lärt sig det latinska alfabetet eller att läsa ens på sitt hemspråk är det självklart en större utmaning att lära sig språket än för någon som kommer ifrån det europeiska närområdet, vilket medför att den som har sämre förutsättningar innebär en för samhället större utmaning i ett integrationssammanhang. Vi vet också att majoriteten av alla flyktingar saknar den utbildningsnivån som generellt behövs för att självklart få arbete i Sverige. Så utöver utmaningen avseende den kulturella integrationen i samhället kommer integrationsprocessen också innebära krav på utbildning i förmodat många år innan man är redo för att bidra till samhället som bl a skattebetalare. Ändå har våra politiker kontinuerligt målat upp bilden av att allt är under kontroll, att flyktingarna är läkare och ingenjörer och att Sveriges flyktingpolitik går med vinst. För att hindra högerextrema strömningar har media hakat på och publicerat stora mängder tankegods från politiskt färgade forskare, ideologiska tankensmedjor och migrationspositiva kändisar och komiker. Under tidens gång bevisas däremot att glädjeanslyserna inte håller.

Vi har tyvärr kunnat se att problemen kopplade till integrationspolitiken långsamt har växt. Det innebär t ex en ökning av vad man kallar "utanförskapet" som symboliserar en grupp av människor som står långt från samhället och arbetsmarknaden. Idag är t ex skillnaden i sysselsättning större än någonsin mellan inrikes och utrikes födda. Skillnaderna är också störst mellan könen i de grupper vi vet generellt har en samhällssyn som står längre ifrån den svenskar är vana. Utanförskapet har konstant vuxit vilket hopplöst försökt förklarats inom alla vänsterliberala kretsar som att problemen egentligen är orsakade av strukturell rasism och diskriminering, genom ett fel hos samhället. Det har i sin tur gett vind i seglen åt identitetspolitiska krafter. Idag har ändock debatten nått något av en vändpunkt. Ett paradigmskifte, för att återkoppla till ingressen. Från att förneka alla samhällsproblem, t o m hedersvåldet, kopplat till integrationspolitiken, till att en relevant fråga har fått ta större plats; om utanförskapet växer - fungerar integrationen?

Går det att kombinera ett välfärdssamhälle med identitetspolitiska problemlösningar, med en svagt hävdad samhällskultur och otydliga krav på nya medborgare? I hur stor mån ska en ny medborgare försvenskas, och i hur stor mån ska den gamla kulturen bevaras? Vilken lojalitet till nationen ska kunna avkrävas? Kan en slöja, i detta sammanhang, vara ett uttryck för en inre restriktion inom en kulturell gruppering som motsätter sig integration, eller är det bara ett klädesplagg fritt från andra rimliga associationer? Är hedersmord ett integrationsproblem eller ett klassiskt svenskt brott? Oavsett vilka frågor vi ställer när det kommer till integrationspolitik är det frågor som innefattar och inbegriper oss själva, vår självbild och vår samhällssyn. Här spelar paradigmen in. Det som hotar vad vi lärt oss förstå som det värdiga och goda och enda rimliga gör många människor helt onåbara. Skälet kanske är att man inte förstår hur olika faktorer spelar in i varandra vilket sedemera leder till ett resultat. Skälet är också att samhället inte erkänt ett öppet samtal. Konsensus har varit att diskussionen stått mellan det "öppna och goda" mot det "intoleranta och onda"'.

Och varför ifrågasätter vi, jag, integrationspolitiken egentligen. Är drivkraften intolerans och hat som inbegriper en ovilja att beblandas med andra? Eller en förståelse för samhällets komplexitet, med en önskan om att bevara en frihet och en demokratisk och sekulär kultur? Är det den goda sidan mot den onda? Är det ren ondska att vilja ändra eller byta ut integrationen som verktyg? Det kommer betraktaren att avgöra. Allt jag önskar är att vi vidgar våra vyer och vågar ta en av tidens viktigaste frågor på allvar.


Fler som upplevt vad inläggsskaparen pratar om? Finns det en paradigm i samhället som gör det svårt att föra diskussioner som berör kritik mot integrations- eller migrationspolitik?

Hur bemöts du som är för en friare migrationspolitik? Hur bemöts du som är för en restriktivare politik?

Hur ska vi gemensamt kunna skapa ett bra debattklimat?

Krossa Åsiktskorridoren - Markku Abrahamsson
Kom gärna med kommentarer genom att kommentera nedan och på Facebook - 
Insändare (Och Annat)
 


Comments




Leave a Reply